Jaha, då bor man på Malta...

Efter två veckor utan internet och kameraladdare syns det ljus i tunneln. Internet ska installeras i morgon måndag tillsammans med cabel-tv (=fotboll), och en laddare är på väg från Sverige (det gick snabbare än att beställa den i en affär här!). Jag hade tänkt skriva en utförlig redogörelse om de första två veckorna här, men sen kom jag på hur tråkigt det är att läsa så långa inlägg, så isället får de jag inte redan pratat med nöja sig med att bli inkastade i livet på Malta som det ter sig från och med nu.

Lördagen började med att jag gick ner till 'vårt' bageri på hörnan och köpte färska bullar. Desssa inmundigades tillsammans med italiensk salami och havsutsikten från vår balkong på sjunde våningen. Vi bor nämligen precis där shoppingstråket möter vattnet. Efter detta gick jag ner till stranden för att ta mitt dagliga dopp. Att bada här är verkligen en upplevelse för en havs- och badälskande människa som mig. Vattnet kommer att hålla sig en bit över 20 grader ett bra tag till, dessutom är det fullständigt kristallklart. Sikten (som dykare brukar prata om) ligger på 40 till 50 meter. Under vattnet har man 3 -4 meter av fiskar och klippbitar innan man stöter i den ljusa sanden som färgar havsytan turkos.

Senare på dagen begav vi oss på inspektionsrunda till Mellieha där Maltas största sandstrand skulle finnas. Efter färja, promenad och 45 minuter på en skakig buss hittade en väldigt fin sandstrand. Den var dock inte lika lång som Ribban, men väl två tredjedelar. Efter en öl och en cola begav vi oss tillbaka till huvudstaden Valletta där bussen har sin ändhållplats. Att åka buss här är en lite annorlunda upplevelse än att göra det hemma. Inte för att busschaufförerna är annorlunda, de är precis som busschaufförer är över hela världen: buttra och lite förmer än oss andra. Vägarna håller dock inte svensk standard och terrängen här är betydligt mer kuperad. Busschaufförerna har dock sina egna bussar, prydda med till exempel fotbollshalsdukar eller bilder på deras favorithelgon eller familjemedlemmar. De har även egna tutor som de, likt valar, verkar kommunicera med. När någon tutar av någon anledning, så svarar de flesta. Det blev således en kavalkad av olika tutsignaler när vi anlände till busstorget där alla Maltas bussar utgår från. Det ska kanske också tilläggas att dessa, som alla andra busschaufförer inte verkar ha några andra nöjen här i livet än att köra för fort på smala vägar. Ser de någon de känner när de är ute och kör så stannar de gärna och pratar en stund, varför alla bussturer är konstant försenade. Ibland till den grad att det skapar illusionen av att de går i tid!

Efter bussturen tog vi oss genom Valletta ner till färjan som till priset av 8 kronor tar oss över bukten till vårt hem i Sliema. Här tog vi en liten siesta och lagade sedan en enkel middag. Kvällen tillbringade vi på vår balkong där vi åt kex med ost, delade en flaska vin och njöt av fyrverkerierna som hålls varje lördag.